Saknad!

Blåklint till dig pappa! Som du älskar!

När mina föräldrar gick bort så fick jag en sådan fin bok från sjukhuset där det stod att läsa om döden.
Fastnade så för en fin tanke i boken som jag ofta tänker på. I dag såg jag den nedskriven i en blogg och jag kände att jag också ville dela med mig av den.
Det är en fin tanke när saknaden är som störst.

Tänk dig att du står vid en vacker havsstrand en sommarkväll. Du ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas.
När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider iväg , ut på det öppna havet.
Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre. Till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten.
Du hör någon vid din sida säga... - Nu har hon lämnat oss.

Detta att hon blivit mindre och mindre och till slut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg i hamnen. Och just när Du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det någon på en annan strand, som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när han når sin nya hamn.
Denna någon är glad och säger - Nu har hon har kommit!!

Det kan kännas skönt att tänka att mamma och pappa börjat om vid någon ny hamn och att dom har nära och kära där. Jag hoppas dom har träffat farmor, farfar, mormor, morfar, Preben, Maj-Britt och alla andra vi saknar vid denna hamnen. Dom kanske tillockmed har träffat Pysen där borta i det nya landet.
Vad vet jag.....